Tystnadskulturer kartlagda i ny Brå-rapport
2019-10-07För att bryta tystnadskulturen måste man snabbt förhöra brottsoffer och vittnen och se till att de får skydd om de behöver. Det är också viktigt att dokumentera bevis i ett tidigt skede och att ge tidiga utsagor ett större bevisvärde. Det visar Brottsförebyggande rådets nya rapport om tystnadskulturer.
Brå har på uppdrag av regeringen studerat fenomenet tystnadskulturer och övergrepp i rättssak och hur dessa kan motverkas. Uppdraget har inriktats mot fem fokusområden: brott inom en hederskontext; relationsvåld; kriminella nätverk; brott i socialt utsatta områden samt brott mot och inom organisationer.
Rapporten visar blad annat att det finns många olika skäl till att inte prata med polisen om brott man utsatts för eller bevittnat i en tystnadskultur. De starkaste mekanismerna för tystnad är skam och skuld, rädsla för repressalier och bilden av att polisen ändå inte kan göra något.
– De flesta skäl för tystnad uppkommer redan då brottet sker. Dessutom ser vi exempel på att andra påminner brottsoffret eller vittnet om tystnadsnormer, utövar socialt tryck eller hotar den som pratar med polisen, kommenterar Johanna Skinnari, projektledare vid Brå, i ett pressmeddelande.
Personer som har en hotbild mot sig eftersom de samarbetar med rättsväsendet kan få göra stora inskränkningar i sitt liv, eller till och med lämna det. Därför understryker rapporten att det viktigt att det finns skydd för dem som behöver det. Myndighetspersoner och ideella stödpersoner måste dessutom känna sig trygga med att skyddsinsatserna är uthålliga och tillräckliga. Annars förstärker de brottsoffers och vittnens känsla av att det kan vara riskfyllt att samarbeta med rättsväsendet.
Det läggs i dag störst vikt vid de utsagor som lämnas under rättegången. Samtidigt kan brottsoffer och vittnen under en rättegång, som en följd av påverkan, ändra de uppgifter som de har lämnat tidigare i processen. Brottsoffer och vittnen är ofta är mer benägna att berätta för polisen vad de har sett och hört, direkt på brottsplatsen än senare under utredningen. I rapporten framkommer det att tidiga utsagor därför behöver få ett större bevisvärde.