Jag räddade inga liv idag heller.....

"How does the Executive Assistant do it?".... Do what? Ja, lite typiskt att de skapar en blogg, för de har väl inget annat för sig ändå?

Många gånger har man kommit hem som en säck och sjunker ihop av utmattning. Då kommer frågan: Vad har du gjort idag egentligen? Knappast så att du har räddat något liv från en brinnande byggnad, forskat i en medicin som skall bota cancer, sprungit ett marathon....?! Nä, knappast det, men så mycket annat som allmänheten inte riktigt förstår om man inte själv jobbar med det. Men hur skall de förstå när jag knappt själv ibland kan förklara det?

Måndag (ja, det var måndag när jag skrev detta men tekniken tillät inte detta inlägg förrän idag), status inbox mail: 843... snabb koll om det är något som är akut, men tydligen inga liv att rädda idag heller, så jag kan gå iväg på första mötet som handlar om planering av antalet bilar på olika event resten av året, såsom statsbesök och andra VIP transporter där vi gärna vill vara med. Spännande, så spännande att jag blir sen till mitt nästa möte, budget 2016, men det har jag full koll på redan så det går nog fort. En snabb inblick i mailen igen, inte så farligt, hade bara fått 98 mail sedan sist jag kollade, och nej, inget om medicinen som skulle bota cancer heller så då kan jag ju sätta mig med Corporate calendar för 2016. Det var i alla fall planen innan chefen kom ut och ville ha genomgång. Kung slår knekt (eller drottning) så då anpassar jag mig :-). I slutet av mötet frågar han mig om jag känner mig stimulerad i mitt jobb. Jag har ju rest jorden runt med Volvo Ocean Race under 9 månader, haft en tjänst på 250%, och nu jobbar jag ju bara 150%, så han var lite orolig över att jag var uttråkad... Stämde väl till viss del, så vi diskuterade nya spännande projekt som jag kan ha vid sidan om min ordinarie tjänst. 2016 kommer bli ett bra år ser det ut som.  Dags att skumma igenom mailen igen, 30% raderar jag, 40% delegerar jag, resten får bli "det tar jag senare".

Kl. 12.30, inte konstigt att jag känner mig slö, måste väl kanske äta lite... Efter lunch blev Corporate Calendar klar, givetvis har jag delegerat vidare även denna, så det var egentligen bara att gå igenom den en sista gång så vi inte hade några uppenbara krockar. Inte så noga, vi vet ju ändå alla att den kommer ändras 100 ganger till innan året är slut i alla fall. Resten av eftermiddagen blev fortsatt rensning av inboxen, ändring av möten, bokning av resor och transporter. Sedan tog jag mig tid att planera något jag brinner för, nästa träff med Frölunda Indians i november.

Vi har inom Volvo Cars, idag ca 110 assistenter, varav 11 är Executive Management Assistants (EMA som jobbar för ledningsgruppen), jobbat med vår egna roll inom företaget. Gjort funktionsbeskrivningar, egna IPE-värderingar, kämpat hårt för att komma i en högre lönebox, osv osv.... Trots allt jobb som vi har lagt ner på oss själva så är det sällan man ser något riktigt resultat. Hur kommer detta sig? Varför värderar företaget oss så lågt? Varför är det ingen som ser hur viktiga vi egentligen är och hur mycket vi egentligen gör? Ja, då var vi tillbaka till där jag började... Vi räddar inga liv, vi forskar inte och vi utför inga maraton.... Här någonstans är det lätt att vi börjar tappa tron lite på oss själva emellanåt. Därför bestämde jag mig för att stoppa upp allt jobb vi påbörjat med vår roll inom Volvo Cars, backa tillbaka och började leta efter något som kan stärka oss själva först och främst. Om vi någon gång börjar tvivla på vår egna roll, hur skall vi då kunna övertyga andra om vårt värde? Förra året började vi (EMA) ett program tillsammans med Hast Utveckling, Ann-Christin Gavén, som jag vet många av er har träffat, en fantastisk person som verkligen förstår sig på oss assistenter och vad vi gör. Just nu har vi ett uppehåll pga omorganisationer etc och detta program bygger mycket på teamwork så det är viktigt att vår grupp är komplett. Jag återkommer till detta senare under veckan när jag antagligen inte har lika mycket att prata om längre för jag själv märker hur jag tröttat ut er under veckans gång... :-). För att inte sluta arbetet med oss assistenter så gjorde vi ett litet sidospår tillsammans med hockeylaget Frölunda Indians. De har ett ledarskapsutvecklingsprogram för partners, vilket vi är, som fångade mitt intresse. Jag satte mig ner tillsammans med huvudcoachen för laget för att se om vi kunde hitta något som passade oss. Efter bara 10 minuter säger han: "Jag tror jag förstår, det är lite likadant för mig. Om Frölunda spelar bra så applåderar alla och hyllar spelarna, men om det går dåligt sätter de mig framför kameran och frågar vad jag gjorde för fel. Antar det är så för er ibland, att när allt går bra, när era chefer kommer från A till B så är det frid och fröjd, men om något går fel på vägen så pekar alla på er." Ja, där satt den! Två möten har vi haft hittills och det är en enormt uppskattad aktivitet som gett energi och lust, samt hjälpt till att lyfta oss själva i vår roll. "Att leda utan att vara chef", ett väldigt bra begrepp som vi alla hör titt som tätt, det är det vi jobbar med mycket nu och det känns bra. Under vår senaste träff jämfördes vi med Joel Lundqvist, lagkapten, han är ledare för laget men ingen chef. Jag skulle kunna babbla på i evigheter om detta men väljer att stanna här.

Avslutar istället men något som är värt att fundera på. I slutet av första mötet med Frölunda så fick vi en boll och uppmanades att bilda en ring. Sedan sa kursledaren åt oss att bollen skulle går runt i ringen, alla måste ha nuddat bollen med händerna. Tiden startar när bollen börjar rulla och stannar när samma person som började hade bollen i händerna igen. Lite halvinspirerade och som ett gäng fiskmåsar gjorde vi det som vi blev tillsagda. Det tog någonstans runt 15 sekunder. När vi var klara kollade alla på personen som gett oss bollen. Han frågade om vi kände oss motiverade att göra detta, svaret var ganska uppenbart. Sedan talar han om att 26 killar i laget gjorde detta på ca 4 sekunder. Dessutom skulle deras boll vidröra både händerna och fötterna. Klarar ni inte att slå dem..?! Vad tror ni hände nu? Självklart ville vi inte vara sämre. Kacklet började, lösningar diskuterades, några tog täten och kom med förslag, samarbetet var ett faktum. Vi skall tillsammans i laget komma på hur vi snabbast för runt bollen och vi har ett mål, att slå killarna. Startsignalen går, bollen går runt och nuddar alla händer och fötter, den nya tiden blev 7 sekunder. Inte lika bra som killarna, men en klar förbättring. Så vad är summan av detta? Simpelt, fundera på hur många som går till jobbet, utan tydliga instruktioner, de vet vad de skall göra under dagen, men egentligen vet de inte varför. Inget motiverar eller inspirerar dem nämnvärt, de går dit för det är deras jobb. Tänk er skillnaden om ledaren i detta gäng gjorde något annorlunda, gav tydliga instruktioner och något klart mål att jobba emot, tror ni det det hade blivit någon skillnad?

Tack för er tid, nytt inlägg senare ikväll/natt

//Cat