Det blir inte alltid som man tänkt sig

 Förra veckan var jag på kurs och jag hade stora planer för den här veckan. Jag skulle minsann hinna i kapp och utföra stordåd. Jag skulle skriva inspirerande inlägg på bloggen och jag skulle vara glad och positiv. Så under helgen blev min dotter sjuk och inskriven på barnsjukhuset. Helt plötsligt svängde mitt fokus till henne, och allt annat, som jag innan tyckt var så viktigt, kändes väldigt oviktigt. Min dotter mår bra nu, men första halvan av veckan vabbades bort medan jag oroade mig för den lilla och gosade så mycket jag kunde med henne. De fantastiskt inspirerande inläggen på bloggen har det inte blivit så mycket med, så här på fredagen kommer mitt första och sista inlägg för veckan. Bara en liten reflektion istället för de storslagna visdomsorden jag hade sett framför mig, men håll till godo.

Vi assistenter är av naturen ja-sägare. Med det menar jag inte att vi håller med om allt vår chef säger, utan att vi alltid vill hjälpa till. Att vi drivs av att göra andras vardag enklare, smidigare och effektivare. Att säga nej till någon som behöver hjälp är något som vi lär oss den hårda vägen, men det kommer ändå inte naturligt. När man hamnar i en situation som jag gjorde, där planerad frånvaro följs av oplanerad sådan och kaos uppstår i ens arbetsvardag, då mår åtminstone inte jag bra. Under torsdagen, åter på kontoret, sa jag nej ganska många gånger och kände mig usel. Prioriterade och prioriterade om. Känslan av otillräcklighet växte sig allt starkare. Någon som känner igen sig?

Plötsligt tänkte jag på hur mina kollegor och min chef varit under dagen. Ingen utav dem hade sagt ett enda förebrående ord trots försenade leveranser, de visste ju varför. När de frågade om hjälp sa de ”Har du tid att…?” och när jag med tungt hjärta sa nej, accepterade de det rakt av. För att komma någonstans med högarna valde jag att stanna sent, och trots att jag hade varit så frånvarande den senaste tiden frågade min kollega ”ska du inte gå hem snart?”.

Det var då jag slogs av följande: Ett, jag har världens bästa kollegor; Två, jag ställer väldigt höga krav på mig själv; Tre, jag borde respektera mig själv lika mycket som mina kollegor uppenbarligen gör.

Jag valde fortfarande att sitta kvar sent och jobba på mina högar, som ändå inte krympte något nämnvärt, men hjärtat var mycket lättare. Om historien har en sensmoral värd att ta till sig, det är upp till dig att avgöra. För kom ihåg, du får säga nej.

 

Åsa Tassdal